ancibloggar

Man kan säga att jag känner mig på resande fot. Ibland är jag det rent fysiskt, men ibland handlar resan mest om det som sker inom och runt mig...

 

 

Förra veckan var jag på resande fot till Stockholm och pedagogutbildningen. Det var verkligen jätte kul att träffa alla och få lite påfyllning... Måndagen innan var jag beredd att lägga mig ner och ge upp, strunta i att jobba för ett tag framöver... Eller kanske rent av byta jobba bara lite sådär för ett tag tills allt är mer enkelt igen... Det var på måndagen... På tisdagen steg jag upp före f-n, åkte taxi till flygplatsen och tog första flyget till huvudstaden... (Man börjar ju bli riktigt resvan nu för tiden...:) ) Landade säkert på Arlanda, och satte mig på Express tåget som skulle föra mig till City... Bäst jag sitter där på tåget och faktiskt inte alls känner mig stressad, så kommer jag på att det ändå är rätt skönt att sitta där... För där MÅSTE jag släppa kontrollen, tåget går när det går, jag kan inte påverka det, det åker till den utsatta destinationen och jag behöver bara luta mig tillbaka och vänta... Jag kan inte påverka den situationen just då... Och det känns FANTASTISKT! Inga beslut att fatta just då, bara vänta... Och för att komma från en som hatar att vänta är det stort att säga att det är skönt att vänta... ;) Det bara slår mig just då och jag njuter av det ögonblicket... Det varar inte så länge, för när tåget når sin destination är det dags att tillsammans med alla andra stressade människor förflytta sig till T-centralen, hamna på rätt tåg och åka vidare till utbildningslokalen... Men just då var det en skön känsla!

 

Jag kan bara säga att de där utbildningsdagarna kom lägligt, det kändes skönt att få prata om allt jag och de andra på våran nystartade förskola är med om, att prata om det som är positivt... Tufft, ja, rörigt, ja, att vi är helt slut, ja... MEN... Det är också så roligt! Och att få vara med om detta är ju fantastiskt! Att höra andra pedagogers ord om att det kommer bli bra... Fortsätta vara rörigt, det ska det ju vara, men det ska falla mer på plats... Och vi kommer likt de som gjort det här före oss att lyckas! Vi kommer jobba på världens bästa förskola, med bästa kollegorna, vi kommer gå till jobbet med glädje och entusiasm och längta dit! Så är det! Så även om det just nu är tufft och som att vara på en resa som går likt en bergodalbana upp och ner och ibland kittlar det i magen av lycka, ibland av rädsla... Men vi kommer i mål utan att spåra ur! JAAAA! Det är bara det att det känns så jobbigt att resan just nu går sakta, som i myrsteg... Jag vill ju ta älgkliv! Jag vill att allt ska falla på plats, NU, eller igår... Men när förnuftet får vara med å tänka, så vet jag att det är en process... Men..... ;)

 

Så jag reser i känslorna mer eller mindre varenda dag... Lycklig är jag i grunden, jaaa! Men det är som sagt som en känslomässig bergodalbana varenda dag... Att hinna med sitt sociala liv är lite svårt och att träna är inte heller högst upp på prio listan... När det känns som att det enda jag vill är att sova, länge, länge... Men ändå så känns det så kul att möta varje dag! Svårt att förklara det där... MEN...

 

Jag är på resande fot! Och vart denna livets resa ska ta mig, det är osett! Jag väljer mina stigar, jag väljer mina vägar... Ibland svänger jag fel och måste backa, ibland blir en felkörning det bästa som hänt, jag får se nya upplevelsersom jag annars missat, ibland går det alldeles för fort, ibland får jag motorstopp och behöver energipåfyllning.. (Kan ibland vara ett enkelt blodsockerfall där humöret inte klarar mer eller hjärnan går ner på lågvarv och då hjälper det med mat! ;) ) Ibland står jag stilla och tittar på omgivningen... Det är nog dom stunderna jag är som lyckligast... När jag står helt still och tittar på omgivningen, fattar att allt det är något som tillhör mitt liv, min resa! Att människorna, naturen, omgivningen är något som påverkar mig och gör mig lycklig. Då kan jag le... Ibland mot en främling, ibland mot en nära och älskad... Det är dom stunderna jag ska försöka minnas när det känns som om resan går fel eller för fort, när det känns som om jag sätter mig i diket och gråter och väntar på lift... DÅ ska jag komma ihåg det som gör mig glad och lycklig!

 

Nu ska jag fortsätta denna dags resa in i drömmarnas land,  kanske får jag några bra tips på vart min resa ska fortsätta imorgon, vem vet...?

 

Kram alla fina och kloka! :)