ancibloggar

Hittade några kloka rader som fanns på facebook... Där det hela slutade med att människor aldrig glömmer bort hur du fick dem att känna sig... Jag har funderat en del på det där... Och kommit fram till att det ligger en hel del sanning i det... Om man tänker tillbaka på sin barndom (för att citera Ikaros) så är det ju inte orden man minns, det är känslorna! Om någon gjort dig riktigt glad eller ledsen, då minns du ofta det! Det sätter sig i kropps-minnet på något vis...

Om det då är så att du blivit illa behandlad som barn, slagen, mobbad, eller på annat vis illa behandlad... Minns du då dom som gjorde illa dig, eller minns du dom som faktiskt inte gjorde det? Eller kanske lite av båda... När jag tänker på alla dessa barn som far illa på något sätt så får jag ont i hjärtat... För var finns alla vuxna i det? Jag tror i min naiva enfald att det blivit bättre, att vi vuxna blivit bättre på att se och våga reagera... Men vad vet jag?! Och dessa barn har ju funnits i alla tider! Men är det då så att förr var det som skedde, speciellt i hemmet, ingenting man skulle prata om...? Och nu vågar vi göra det? Jag vet inte! Men jag hoppas av hela mitt hjärta att alla vuxna vågar reagera! Inga barn ska behöva fara illa!!! (Och jag vet att det är i den bästa av världar, men jag hoppas att vi nån gång hamnar där...) Det är sällan och aldrig ett barns "fel"!!! Det är vuxnas, omvärldens, situationen...

Då kan man komma fram till att vi vuxna som jobbar med barn, vi har ett alldeles särskilt viktigt uppdrag i att stå på barnens sida! Att vara dom som vågar se, som vågar reagera om något känns fel! Och kanske ännu viktigare, att vi vuxna är dom som får barnen att känna sig värdefulla och fantastiska, inte ger dom en dålig känsla att ta med sig i livet! Alla kan göra fel, men kan man erkänna sina fel och inte stanna i dom, då har man kommit långt!


Jag är oerhört stolt över dom av mina vänner som är familjehem, kontaktfamilj/kontaktperson eller på annat sätt stöttar utsatta barn/ungdomar/vuxna! För ju fler som kan göra en insats, ju fler barn är det som för hoppningsvis hamnar i en tryggare tillvaro! Ingen kan göra allt, men alla kan göra något!

Och glöm inte att det är känslan vi tar med oss!

Kram! :)

Idag fyller världens finaste E 8 år! Det känns ofattbart att han redan är 8 år... Ofattbart vad tiden går fort... Det känns som nyss när jag gick på universitetet och väntade på det där magiska telefonsamtalet om vem som bodde i L mage! Men det tog en hiskelig tid att få veta det, för han ville ju inte komma ut... En massa timmar senare med viss dramatik, så kom han i alla fall, det lilla fina pyret... Att se honom första gången och hålla honom, det var magiskt även för en moster... :) Nu är han en stor skol kille som kan läsa och sällan behöver sin moster så mycket... :) Men fortfartfarande kan man få dom där kramarna ibland, eller så snor man åt sig en! :) Fortfarande vill han berätta om det är något viktigt som hänt, och alla dom ögonblicken är magiska! :)

Nu ska jag ta med mig paketet innehållande en stor legolåda, det enda han vill ha i present, och bege mig mot Sst, ska inta middag med dom och få krama den där stora fina killen!

GRATTIS på 8-års dagen älskade unge! ♥

Kram! :)

Torsdagen den 24 maj 2012 var en intressant dag om man ska sammanfatta den kort... Vill man ha en längre förklaring kan man fortsätta läsa! ;)

Min dag började med att det faktskt var hela 12 grader ute när jag skulle till jobbet före 7! Finns det hopp om sommar även i våran landsände kanske?! Det har i alla fall slagit ut en massa löv och det känns grönt och fint ut ute numera! Så alltid något! :)

På jobbet hann jag med att öva våran cirkus med barnen och jag fick ståpäls på armarna och blev alldeles tårögd av att se hur duktiga dom är! FINA, fantastiska barnen! Det jag inte visste då var att det inte var första gången denna dag jag skulle bli rörd...

Sen åkte jag och Bästa E iväg för att ha avslutning med lärlingar och handledare... Ja, ni fattar ju att det kändes lite lätt vemodigt redan från början! :) Vi hade tillits och samarbetsövningar och SÅKLART ingick den där övningen när man ska stå i en ring runt en person som ska falla mot dom i ringen... Och det är såna övningar som jag bara inte gör! NÄJ! Vadå tillit till andra människor?! ;) MEN, trots att jag sa att jag kommer att börja grina, lyckades denna människa övertala mig till det... Och vad händer då, jag klarar det såklart, men jag hade tårarna i ögonen! Och jag skakade efteråt... Det där med adrenalin... :) Jag är i alla fall glad att jag fixade det. Det var en riktigt bra dag! Att vara på Ormberget kan man tänka på om man ska ha nåt trevligt event! :)

Och sen blev vi avtackade med fina ord från H-S och en blomma... Och jag skulle ju inte grina, näää, jag skulle inte det! Men... Såklart började jag grina i alla fall! Nåja, det var väl mer eller mindre väntat... Å det är nog bara början... Det är det värsta med att köra slut på sig själv som jag har gjort, men har väldans lätt till tårar i tid å otid! ;) Vi fick god lunch oxå! En väldigt trevlig dag får man säga!

Sen hade jag tid till kiropraktorn, och efter att jag varit där gick jag en sväng på stan... Nu när det är sommar ute så anser jag att jag är utan kläder igen! ;) Mötte upp Finaste J och vi åkte hem till mig och åt middag innan vi for till Lillan och var på eventet "Kvällen är din" som anordnades av City träffen, som är en mötesplats för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. En intressant kväll med många intressanta berättelser och musik... Man blir som rörd av dessa personer oxå! :)

Nu har jag sett att Loreen får tävla på lördag, så nu kan jag väl säga god natt! :) Imorgon är det freeeeeeeedag! :D

Kram! :)

Jaaa, vad ska man säga?! Det här blogg inlägget kommer nog vara rätt "gnälligt"...


I vanlig ordning hinner verkligheten ikapp en och när man tänker att man är väldans nära mål, då känns det som att all ork rinner av en! Idag är en sådan dag! Det känns lite som att jag knappt orkar lyfta armarna och så får ingenting bli "fel" för då grinar jag! Jag är totalt slut som artist, å det finns nog flera goda skäl till det... Dels har jag ont i halsen och är hes... Och så hostar jag på nätterna, alltså sover jag inte... Få se hur länge denna heshet har tänkt hålla i sig, jag är inne på dag fyra nu... (Borde kanske inte ha varit ute å sprungit i lördags med halsont...) Å det där med å va tyst funkar inte på undertecknad! ;) Å speciellt inte med det jobb hon har! :)

Igår var sista dagen på universitetet, skönt? JA! Nu har jag "bara" en artikel att skriva ihop till nästa vecka, sen är jag klar! Jag skulle redovisa med hjälp av en powerpoint, och hur pratar man när man är hes?! Jag gjorde i alla fall mitt bästa och lyckades oxå! :) Tack för det!

Det börjar vara "sista" av allt och det är då man sakta börjar slappna av... Men det är oxå då kroppen är som mest mottaglig för allt elände! Nu känner jag mig så pass sliten både fysiskt och psykiskt, så det känns som att jag inte ens orkar ta in det som händer... OJDÅ, är det nån mer som har råkat ut för nåt?! JAG ORKAR INTE! Helt plötsligt känns det som att flera människor i en ganska direkt närhet av mig drabbas av elände på elände... Olika saker som påverkar dom i alla fall... Och så står man där helt maktlös och kan inget göra! Hur kan man få någon frisk eller någon annan att återuppstå?! Det funkar ju liksom inte?! Och hur kan man få alla att bara må bra och känna sig glada liksom... Det känns som att jag hör vad alla säger, men hur mycket som verkligen går in, det vet jag inte?! Så, bli inte lessna på mig om jag frågar igen å igen å igen, jag har lyssnat, men inte alltid förstått... :)

Idag kändes det verkligen som att jag inte skulle orka en enda sak till på jobbet, skrivaren funkade inte som jag ville och det kändes inte som att jag hade koll på en enda sak! Men sakta men säkert började ändå bitarna ramla på plats och när dagen bara är ur-kass från början, så kan den ju bara bli bättre! :) Jag löste i alla fall flera saker idag, såna där "måsten" som ska fixas innan denna vecka är slut. Kändes i alla fall lite bättre när jag gick hem... Sen blir ju inte saken roligare av att tre av ens kollegor är sjuka... Jag vill ju att alla ska få vara friska och på jobbet! Inget ont i vikarierna, dom flesta gör ett fantastiskt jobb, men dom är ju inte dom jag är van att jobba med... Tack gode Gud (om det då är hen vi ska tacka) för att våran Pool-A finns! :) Hon är fantastisk!

Egentligen blir ingenting bättre av att klaga, man måste ju liksom göra nåt åt saken istället... MEN ibland känns det bara helt fantastiskt att få säga/skriva att dagen är ur-kass! För då blir det genast lättare att göra den bättre! :) Så om sanningen ska fram, så är jag som en urvriden disktrasa! Och jag hoppas verkligen att jag får energi från nåt trevligt, så jag orkar ända in i juni! För när vi kommer in i juni så är vi snart i måååål! :)

Och om man då ska avsluta med nåt trevligt, trots allt... Så är jag tacksam över att ha så många fina, fantastiska människor i mitt liv! Jag blir glad av er, ni ger mig energi och ork när jag egentligen inte orkar resa mig från sängen... Så jag ska försöka "hänga" med alla fantastiska så kommer jag orka! :)

Kram alla fina! :) (om nu någon orkat med att läsa ända hit.... ;) )

Nu, när klockan har passerat 1 en fredag kväll/natt, så har jag gjort klart den där powerpoint presentationen till min redovisning på tisdag! Hur det nu än kan komma sig, så har A svårt att göra något "bara lite"... Jag gissar att jag är en av få som faktiskt engagerat mig så hårt så jag fått ihop denna presentation med både text och bilder... Men det är typiskt mig, och jag veeeet att man kan göra om ifall det behövs! ;) Nu ska jag "bara" skriva stödanteckningar till det jag ska säga och "bara" göra en artikel på sisådär 5 sidor... :) MEN den ska inte vara inne förrän i slutet av maj, så det ska jag väl hinna med, jag som har så lite att göra i mitt liv... ;)

Så nu ser jag ljuset i tunneln, jag kanske faktiskt även denna gång tar mig ut på andra sidan utan större men... Dock en massa klokare igen! :) Jag har gjort sista resan till Stockholm för denna termin, snart har jag gjort klart alla uppgifter till LTU... Sen ska jag bara skriva en avslutande handledarbedömning till Fina eleven, göra en cirkus med fina barnen som ska visas på avslutningsfesten på jobbet och vara med på uppstarten av nya förskolan innan semestern... Men innan dess ska jag också hinna med en resa till Turkiet! :)

Jag ska försöka fånga dagen och njuta av livet! För konstigt nog, trots all stress och alla "måsten", så känns det ändå bra! Jag har ett jobb att gå till som jag trivs fantastiskt bra med, fina arbetskompisar som jag får utvecklas och skratta tillsammans med... Jag har fått möjligheten att utvecklas genom att gå utbildningar... Jag har fina vänner och familj som alltid finns där, jag har ett hem och mat i magen varje dag... Och jag får känna att jag är bra! (Även om jag har lite svårt att fatta det själv emellanåt...) Så trots att jag är rätt slut som artist och förmodligen skulle behöva vila LÄÄÄNGE, så är jag ändå vid gott mod! :) Och nu ska jag sova, så jag orkar ha en trevlig helg också! :)

Kram! :)

Vi lever i ett avlångt land! När snön ligger vit på marken i våran del av landet, (dock alldeles för sent på året, men ändå), så blommar magnolian i en annan del... Jag fick vara med om en kontrast när jag åkte hemifrån en kall tisdagsmorgon, när snön fallit tung och blöt och vit bara någon dag innan, och landade ca 100 mil söderut till gröna gräsmattor, löv på träden och en lukt av sommar! Att sedan återvända hem dagen efter till kala träd och en större känsla av höst än av vår, var inte lika kul... MEN jag skulle ändå inte vilja flytta till Stockholm! Jag vill ha snö på vintern (dock inte ända in i maj)! Jag vill ha fyra årstider som växlar... Sen skulle man, om man kunde välja, göra så att våren och sommaren var betydligt längre! :)

En annan sak som är en kontrast är hur man tar emot nyheter, bra eller dåliga! Hur man reagerar på chock och hur man hanterar det som är svårt i livet... Det finns ingen som kan säga vad som är rätt eller fel i den unika känsla du själv har, men det finns ofta väldigt många "tyckare"... Man ska prova gå i den andres "mockasiner" för att ens kunna uttala sig! Är det något som varje människa äger, så är det känslan. PUNKT. Sen kan man alltid försöka vara ett stöd eller en hjälp i medmänniskans situation, men få personer mår bra av att höra att man borde gjort annorlunda, det vet man oftst redan!

Och en till kontrast är att möta människor man inte sett på mycket länge och se vad som hänt i deras liv! Kontrasten i att vara de personer man var då till att vara de personer man är nu...

Kram! :)

mig för att jag varit så dålig på inlägg den senaste tiden! Jag har ingen annan ursäkt än livet, och den ursäkten kanske är så god som någon annan! Mitt liv den senaste tiden har bestått av Stockholmsvistelse, träff med kusin J med familj och pedagogutbildning, det har varit möten med nya och gamla bekantskaper, en massa surr med nya och gamla vänner... Lycka och olycka, Tjejfest, utvecklingssamtal på jobbet, faktiskt lite träning, nån promenad... Både glädje och jobbigt... MEN jag lever, ja, jag lever! Och det känns vill jag lova!

Förra veckan en dag var första dagen som jag faktiskt tänkte tanken att jag kanske inte kommer klara detta, jag kanske kommer stupa på mållinjen! Stressen kanske vinner över mig och jag klarar inte av att stiga upp... MEN... Nu känns det återigen bättre! Att få möta och samtala med personer som betyder mycket för en och som kan få en att känna att man är en kämpe och kommer klara det, det gör att man orkar en bit till! Ingen nämnd - ingen glömd i detta fallet! Jag lever lite med nerverna utanpå kroppen, eftersom jag pressat mig så pass hårt under ett längre tag, så det behövs inte så mycket för att jag ska bli rörd... Tårarna bränner bakom ögonlocken lite nu å då... Av glädje, lycka, stolthet, för lite sömn, oro, kärlek, saknad, you name it! Men ingenting är visst omöjligt har någon klok någon gång sagt! :)


I veckan hade vi ett avslutande samtal med E´s mentor angående de här tre årens praktik... Ungen ska får MVG! Då blir handledar A mycket stolt, mycket stolt! Hjärtat blir alldeles varmt av stolthet över den prestation E gjort! Min kämpe, min fina unge! Bra jobbat! Det har varit helt fantastiskt att få vara med på din resa och se och uppleva alla dina framsteg! Att idag i din sjätte termin se dig göra de sakerna som i din första termin kändes omöjliga för dig själv, att se hur du tagit de små stegen och de stora kliven, det är en otrolig känsla! Det är redan en bra pedagog i dig och nu är det bara att skaffa fler erfarenheter och kanske också läsa till förskollärare! :) Jag vet att jag varit en stor del i denna resa, för utan en handledare som engagerar sig, så skulle det inte gå lika bra... Men även om jag stöttat, kämpat och peppat, så har ändå du, E gjort det största jobbet själv! Tack för att jag fick förtroendet!


Nu känns det bra att få vara ledig en extra dag idag och ha en pluggdag imorgon, för jag behöver det! :)

Kram alla fina! :)

Man kan säga att jag haft lite varierad läsning i helgen. :) Jag har ju haft snyggaste Brorsdottern på besök, så vi har läst barnböcker tillsammans... Vi var och hälsade på på Sst igår, och fick överlämna "krya på dig" presenter till de båda sjuklingarna! Kändes så skönt att träffa dom, så man med egna ögon får se att dom är hyfsat okej! Och så fick vi fika välkommen hem fika som J bakat till oss alla, men mest till A... E var nöjd när hon fick hjälpa J att duka fram och så hamnade hon nog i en liten tjejs paradis med alla Polly pocket dockor som L har! :) När vi begav oss hemåt för att vila middag skickade L med boken "Så blev jag till" som vi läste tillsammans...

Sen har jag läst en bok skriven av tonåringar till föräldrarna... Eller jag har börjat läsa... Det är intressant läsning och kan vara värt att läsa för tonårsföräldrarna... Jag tror inte vi som är födda på 70-talet har ett lika stort glapp till dagens tonåringar vad gäller facebook, sms, bloggar och andra sociala medier, men det är kul att läsa hur tonåringarna födda på 90-talet själva ser på hur föräldrar ska vara.

Och så har jag pluggat! Och helgens läsning har varit kapitel ur boken "Att göra lärande synligt". Intressant läsning, minsann! Och det ska bli riktigt kul att diskutera detta med mina kurskamrater nere i Stockholm i veckan... Vi har tagit ut citat och skrivit om dem enligt en "fyrspalts-modell".... Som sagt ska bli intressant!



Snart är en bra helg till ända! Snön som kommit har nästan försvunnit till min stora glädje! Kan vi inte bara få vår (och sommar) ute nu! Snön kan återkomma om sisådär 6 månader! :)

Kram alla fina! :)

Jag har nog alltid sett mig själv som mamma... Jag har sett mig själv som biologisk mamma... Tills jag började plugga till lärare... Min första praktik gjorde jag på ett fritids, och efter två veckor där hade jag allvarliga funderingar på om jag verkligen skulle bli biologisk mamma... Det fanns så många "trasiga barn" där som jag tänkte skulle behöva en "extra mamma", och varför skulle jag inte kunna vara det istället eller också?

Jag besitter förmågan att älska andras barn, jag tror inte jag skulle ha några problem med att bli "bonus-mamma"... Alla barn är lika värda i min värld. Jag har många barn, och unga, i mitt liv som jag skulle göra i stort sett allt för, jag skulle "ta tåget" för dem om det krävdes... När det gäller dessa "mina" barn, så blir jag som en tigermamma. ;) Och det är väl en del i att vara förälder, att man gör allt för sina barn! Jag känner många fantastiska föräldrar som har sina barns bästa i fokus...

Idag fick jag ett sms om att ett av "mina" barn skulle opereras för en eventuell blindtarmsinflammation... Jag fick direkt en klump i magen av oro! Jag är ju hans "inadopterade" moster och jag är nog mer moster för honom än jag tror någon av mina egna biologiska mostrar är för mig.... För mig sitter det i känslan, i hjärtat och i att man vill vara moster/faster/bonusmamma/gudmor, ja vad som helst... Och vill vara delaktig i barnets liv... Och den oro jag känner när jag hör att det har hänt något av mina barn något, det kan säkert likna en förälders oro... Men att vara förälder innebär ju att man ska fatta en massa svåra beslut gällande sina barn, det behöver man inte göra när man är en "bonus-vuxen" i dessa barns liv... Men man har fortfarande en otrolig omsorg om dom här barnen, man vill dom deras bästa! Jag oroar mig för att något ska hända dom och jag vet inte vad jag skulle göra om så var fallet?! De här ungarna kommer ju alltid finnas kvar i mitt hjärta! Och jag kommer finnas för dom så länge jag får! Så jag kommer vara den där "bonus-vuxna" som kommer bry sig om, ibland kanske för mycket. ;)

Idag har jag varit extra mycket faster! Jag har hämtat hem min fina lilla skatt från förskolan och sen har vi varit på biblioteket, ätit på MAX, gjort fruktsallad och sett på Pippi... Det är så himla kul att vara med henne nu, hon diskuterar och förhandlar och kan köpa att det inte alltid blir som hon vill... Hon har blivit stor! :) Jag frågade vad hon ville äta till middag, så tittade hon på mig och sa "Kan man få hamburgare?" Ja, du fina skatt, det kan du! :) Hon har sina funderingar på hur alla hänger ihop med varandra och hur alla hänger ihop med henne... Du är min A säger hon, min Faster A... :) Fantastiska, fina skatt! ♥

Kram! :)

Det är få saker här i livet som man kan säga att det är si eller så, svart eller vitt... Få saker... Ju längre man lever och ju mer man lär sig om sig själv, andra och livet, desto mer hamnar man i den där gråzonen... Då finns det knappt något som är svart eller vitt... Allting beror liksom på... Jag kan inte säga att du har gjort på fel sätt, jag vet ju inte bakgrunden till varför du gjorde det du gjorde... Om jag inte frågar! Och frågar jag så kan jag ändå inte döma dig, för du handlade utifrån den känslan du hade då! Om det var rätt eller fel? Det måste du oftast inse själv. Det är sällan någon som dömer dig själv lika hårt som du själv! Det kan vara så att man inte alla sekunder i livet fattar dom allra klokaste besluten, men spelar det någon roll?! Ibland kanske man verkligen hade önskat att man gjort annorlunda, men när man landat i det som hände, så kanske det inte var så farligt ändå... Och var det det, så får man leva utifrån det valet man gjorde... Man får ta konsekvenserna och göra det bästa man kan... Säga förlåt, ibland till sig själv, ibland till någon annan... Ibland räcker det, ibland inte... Men livet är relativt och det beror på. Och bara för att jag idag har en åsikt om något, så kan det vara så att jag kan ändra mig, för allting beror på! Får jag fler infallsvinklar, så ser jag på saken från fler håll och då kanske min första tanke inte var den bästa. Livet är ganska situationsbundet, det beror på! Det är relativt och jag måste utifrån varje situation fatta beslut och ta konsekvenser...

Såg på Grey´s anatomy igår och där handlade det bland annat om otrohet... På valborgs hade jag och tjejerna också en diskussion om just otrohet. Kan man säga att man vet att man skulle handla på ett visst sätt om det hände? Förmodligen inte! För man kanske inte har varit där och även om man har det, så kommer troligen situationen att vara helt annorlunda... Man vet aldrig, man är i gråzonen, allting är relativt... Förlåta eller inte förlåta, det är en annan fråga och vad är värst handlingen eller sveket? Och om det faktiskt är du själv som är den som tar snedsteget... Berätta eller inte berätta? Man kan bara gå till sig själv och känna hur man själv skulle vilja bli behandlad...

Den där gyllene regeln som står i Bibeln kallas inte den gyllene regeln för ingenting...



Nu lägger jag ner det här djupa inlägget för den här gången! :)

Kram! :)

Nu kommer detta förmodligen å bli ett ganska deprimerande inlägg... Jag känner mig sjukt sliten i kroppen! Igår var jag så slut i kroppen så jag tänkte att jag kommer aldrig orka fira någon Valborg... Men efter 1,5 timmes sömn på soffan, så kändes livet lite ljusare igen... Men jag är sliten! När jag tänker efter, (vilket jag gärna undviker att göra), så kan jag som förstå att det kanske inte är så konstigt att jag känner mig slut... Jag har pressat mig själv lite för hårt, lite för länge... Och gör det fortfarande... Men snart är jag i mål! Snart får jag sola i Turkiet! Snart... Men innan dess ska jag "bara" åka till Stockholm en vända till nästa vecka, innan dess ska jag ha gjort en del uppgifter till det... Jag ska "bara" göra två examinationsuppgifter till LTU och redovisa en av dem i form av ett muntligt framträdande den 22 maj... Jag ska "bara" avsluta min nuvarande handledarroll, i form av avtackningslunch, handledarbedömning och lite sånt... Jag ska "bara" avsluta med våra blivande skolbarn med en "cirkus", jag ska "bara" avsluta hela denna förskola för att starta upp med något nytt till hösten... Ska "bara" som Han Alfons Åberg! :) Men tar man en dag i taget, så kommer det gå vägen! För det jag gör är roligt! Och jag vet att den roliga stressen många gånger kan vara den farliga, för man vill inte sluta, men det positiva måste ändå överväga det negativa... Och jag är positiv! :) Jag har kloka kollegor som säger, nu ska du göra den här uppgiften, stanna inne vi fixar barngruppen! Det tackar jag för, ni är bäst! Jag är i alla fall medveten om att jag har lite för mycket och att jag är lite väl stressad, att jag borde bromsa istället för att gasa... Det är alltid en start... Att vara medveten... Det kommer ordna sig i slutändan, det brukar göra det! :)

Nu ska jag i cirka 40 minuter framåt vara en del av livet på Wisteria Lane... En trevlig verklighetsflykt! :)

Kram alla fina! :)

Det är med blandade känslor jag skriver den meningen... Jag är så glad att det är vår och att sommaren är i antågande och bara det gör att man känner sig lyckligare... MEN... När maj månad är slut är det juni och det är då jag ska ha så många avsked på samma gång... Men eftersom jag fortfarande lever dag för dag, så skjuter jag det på framtiden ett tag till och passar på att njuta av våren... :)

Det är det jag har gjort idag... Suttit i solskenet på Sst med en kaffekopp i handen och njutit av våren... Och en del trevligt sällskap också... :) Men när solen försvann och vinden tog över var det inte alls lika trevligt längre...

Hur firades då den sista dagen på april månad kan man undra... Valborgsmässoafton... Nåja jag började med en "helt vanlig måndag" på jobbet... Det vill säga den var i allra högsta grad olik många andra måndagar och vi hade nog alla mer fredagskänsla! ;) Jag och M skrattade så det kom tårar för att T hittat sig en "onepeace" som absolut inte var av rätt storlek! :) Men som sagt, fredagskänsla, då är nivån rätt låg på det mesta! :)

Middagen intogs på Sst där L lagat en mycket god fläskfilé i ugnen... Sen cyklade jag, L och grabbarna för att titta på majbrasa på H-ön... U var lite lätt oroad över att den där elden skulle sprida sig, så det var nog klokast om vi åkte hem! Jag hamnade lite på efterkälken när vi gick till cyklarna och då var U mycket oroad över att jag skulle ha dött! Lugnad när han såg mig sa han att nu fick jag minsann cykla nära! :) Det är tur man blir saknad i alla fall! ;)

Go fika måste man ju få när man besöker majbrasan! :)

Åter på Sst åkte jag å L för att hämta upp S och M och sen hade vi fyra brudar en mycket trevlig kväll. Vi surrade, badade tunna och drack lite öl/vin... Det var så länge sen jag träffat både S och M så bara det var ett sant nöje! :)

Helgen har jag tillbringat i byn där jag bland annat bytt till sommardäck... Nåja, ett däck bytte jag själv, de övriga tre hjälpte lilla Lillebror mig med. :) I övrigt har jag bara umgåtts med familjen och lekt en hel del med våran 3-åring! Hon har så mycket fantastiska funderingar nu, så det är roligt att diskutera med henne.  

Jag ritar den lilla snäckan och den stora...Den stora har mer prickar och den lilla mer ränder...

Och så provade undertecknad sin 17 år gamla balklänning... Min E som snart ska gå på bal har pratat så mycket om det, så jag tänkte att jag måste prova om jag ens kommer i min egen klänning... Det gjorde jag! Och den var till å med lite stor... ;) Men det är visst så med jordens dragningskraft att allt vill som åka längre neråt med tiden, så även kroppens delar! ;) Nåja, man kände sig rätt snygg i alla fall när man hade en sådan fin klänning... :)

Kram! :)