När livet inte blir som man tänkt sig
I möten med människor möter man många livsöden... Man möter dom i sitt privatliv, man möter dom i sitt yrkesliv... Man möter dom på gatan bland främlingar... Man möter många människor varje dag och alla bär på en ryggsäck av saker som dom varit med om... Ibland kan den ryggsäcken kännas tung, ibland är den inte alls så tung... Vi har genom livet varit med om olika saker som hamnat i den där ryggsäcken. Vissa saker kan vi välja att slänga ut efter vägen, andra saker väljer vi att spara på... Och en del saker blir kvar vare sig vi vill eller inte, men det är alla dom sakerna som formar oss till dom människor vi är idag!
Det är många livsöden som människorna inte valt... Det är det dom fått som utmaningar i livet, om vi väljer att kalla dom utmaningar... Det beror på... Vi väljer inte våra föräldrar, syskon eller släktingar... Vi planerar sällan att mista ett barn, skilja oss från någon vi älskar, bli lämnade ensamma när vi planerat för en ålderdom tillsammans... Vi planerar inte att få ett funktionhindrat barn, bli uppsagdra från jobbet eller bli tvugna att flytta... Vi väljer sällan våra svårigheter, dom händer oss... Någonstans finns en plan i huvudet på varje människa för hur hon vill/tror/önskar att livet ska bli... Men vad händer när den där planen spricker, går sönder eller inte alls uppfylls...?
Det är då vi blir utsatta för dom där utmaningarna... Det sägs att ingen människa blir sänd en större svårighet än hon klarar av... Men dom som "drabbas av allt" då? Vad ska man lära sig av alla utmaningar?! Jag vet att det sällan är den första frågan man ställer sig i en livskris, men jag tror ändå att i slutändan är det meningen att vi ska lära oss något av det som sker. Vi kommer att gå starkare ur en kris, i alla fall de flesta av oss och i de flesta kriser... Vi väljer inte vad som ska "drabba" oss, men vi väljer hur vi ska hantera det som händer oss...
När man är mitt inne i att "livsplanen" gått i kras, när man inte har en aning om vart man är på väg, med vem eller varför... Då kan det räcka med att en människa förstår, lyssnar, kramar eller bara är... Att någon ställer en fråga och faktiskt lyssnar på svaret... Den där människan har sällan en aning om att det betyder så mycket som det gör, men det är dom människorna man minns genom livet.... Det kanske är den där utsträkta handen som gör att vi till slut väljer livet och att leva det levande och lyckligt... Att vi tar ett steg bort från det jobbiga och kan se lite ljus i tunneln...
Och detta djupa inlägg får avslutas med något jag hittat på Facebook....
Kram alla fina! :)
