ancibloggar

Svåra funderingar, eller nåt... ;) Funderade på det där med "medelåldern"... När är man medelålders? Är det när hälften av ens liv har gått? Om det då är så att man är medelålders då, så närmar ju sig medelåldern för undertecknad! Fast om man ska leva enligt "normen", så är medellivslängden i Sverige 81,4 år (2009), alltså har jag inte ännu levt halva mitt liv... Om jag då ska vara så normal så jag lever exakt så länge! Sen är det ju så att jag är kvinna, och kvinnor lever ju lite längre och män lite kortare... Som tur är kanske man ska säga, så är väl i alla fall en av sakerna vi inte kan styra över, när det är dags att dö... Jag var såklart tvungen att googla på fenomenet! Så här står det på Wikipedia på medelålder:


Medelåldern är den levnadsålder mellan ungdom/ung vuxen och ålderdom. Många försök har gjorts för att definiera medelåldern, vilken kan sägas träder in i den tredje fjärdedelen av den genomsnittliga livslängden. Enligt Collins Dictionary är det något som vanligtvis anses inträffa mellan åldrarna 40-60 år. Oxford English Dictionary ger en snarlik definition men en något senare startålder och menar att det är mellan åldrarna 45-65 år. US Census menar att medelåldern infaller i åldrarna 35-50 år medan samhällsvetaren Erik Erikson menar att det handlar om åldrarna 40 till 65 år, och enligt Stora Familjeläkarboken är övre medelåldern 50 till 70 år, då vissa sjukdomar brukar uppträda mera frekvent.

Det är en skillnad mellan kronologisk medelålder och biologisk medelålder, som kan vara mycket individuell och variera beroende på kön.

Hur gammalt lät inte det då?? Och så kan man ju undra varför jag ens började fundera på dessa saker! :) Jag umgås ju med människor i rätt olika åldrar, en del har vuxna barn och andra inga alls... Många har små barn och någon har tonåringar... Så av någon anledning slog tanken mig... Nåja, jag vet inte om jag känner mig klokare eller om det ens spelar någon roll?! Det jag i alla fall vet är att tiden går allt fortare ju äldre man blir! Jag minns att man som liten tyckte att ett sommarlov var en halv evighet och att man inte alls när man var 20 förstod varför alla sa att tiden bara går fortare och fortare ju äldre man blir... Men nu sitter man här själv och inser det faktumet... Vad det beror på vet jag inte! (kanske ska googla på det oxå?!)

En lärare på min gamla bya-skola hade skrivit på FB att eleverna skulle anordna ett café där pengarna ska gå till ett barnhem i Bolivia... Då slog det mig att vi anordnade ett musik café för gatubarnen i nåt Sydamerikanskt land (som jag inte minns nu) på hösten när jag gick i 9:an... Detta var 1991!!! Och även om det inte känns som om det var igår, så känns det ändå som typ förra veckan! ;)

Det är nästan så man blir rädd när man tänker på allt man vill hinna göra och hur lite man hinner med!! Kanske ska börja med en strukturerad planering av mitt liv?! Vad är värt att göra? Vad är värt att slösa energin på? I vilken ordning ska saker å ting ske? Varför gör jag vissa saker och till vilken nytta för vem? Vilka människor är värda att få min tid? Vilka kan jag vara utan? Kan jag leva med det här beslutet? Vad är det värsta som kan hända? Om jag inte gör detta, vad händer då? Hmmmm... Det viktiga är i alla fall att man ska försöka göra det man vill och leva som man önskar, för annars finns det en stor risk att man blir bitter! Och det antar jag att ingen vill vara! Och så var det ju det där med att ha barnasinnet kvar! :)

 

Apropå att ha barnasinnet kvar så hamnade jag å kollegan W i en diskussion om att vara tonåring idag på fikarasten... På fredagarna har vi värsta sortens mys me go-fika! Vi fikar varannan vecka hos oss å varannan vecka hos "grannen"... Trevligt att sitta ner å snicksnacka en stund även med "grannarna"... :) Nåja, det var jag å W kvar på slutet och vi började prata om gårdagens handledarutbildning som jag TYVÄRR missade! Hade velat vara där... Den hade handlar om ungdomar och kriser... Ska få ta del av Powerpoint bildspelet och anteckningar... Kul!
I alla fall... När jag tog på mig ansvaret att vara handledare till en ungdom, en blivande vuxen, som ska få bra förebilder, inte bara i yrket utan också i livet, så har man ju fått fundera en hel del... Det jag i alla fall försöker göra är att tänka på att man aldrig ska glömma hur det kändes att vara tonåring själv! Allt kan man ju inte minnas, såklart, men ändå försöka sätta sig in i situationen... Om en kärleksrelation tar slut, så är det kanske det absolut värsta jag har varit med om, för jag har inga andra erfarenheter... Hur tröstande är det då att höra en vuxen le å säga att det inte var så farligt?! Även om man som vuxen vet att genom livet så kommer man stöta på betydligt svårare beslut och händelser, så kan man ju tänka det istället för att säga det högt... Jag hoppas jag lyckas med det! Jag hoppas jag kan vara en god förebild som försöker förstå och möta personer där dom befinner sig! Jag hoppas det och jag övar ständigt...
Känslan äger man själv och ingen annan kan veta hur just du känner i just den situationen! Jag tror att om vi kan inse att inte alla kan känna samma sak i samma situation, då har vi kommit en bra bit på väg... Och om vi dessutom kan tänka att det inte är fel att känna på det ena eller andra sättet, då kanske vi också kan minska konflikt situationer... Vad vet jag?! :)


Innan jag nu krånglar till det här ännu mer och skriver ett helt makalöst långt inlägg, ska jag nu gå å lägga mig å sova tills jag vaknar! :)

Tack till er som orkade läsa ända hit! Hoppas jag ändå hade lite kloka tankar som även ni kan fundera på... så här på en fredag kväll/natt när en trött hjärna funderar... ;)

Kram! :)