Att vara tonåring...
... är inte alltid så lätt! Jag har hittat gamla anteckningsböcker från tiden när jag var tonåring och fram till jag var ungefär 25... De jag nu läst är från den hösten jag började gymnasiet... Rakt och ärligt har jag uttryckt känslor och tankar! Det är som att kliva 19 år tillbaka i tiden igen. Jag kan framkalla många av känslorna jag hade när jag skrev... Om kärleken, sorgen, lyckan och meningen med livet... Sett ur en tonårings perspektiv... Kanske är bra att läsa hur det kändes då, så kan man lära sig något om sig själv idag... ;) Jag är glad över att jag alltid älskat att skriva och haft det som uttrycksform genom hela livet... Det är kul att ha dessa anteckningar att se tillbaka på nu. Vissa saker kanske skulle vara förevigt begravda, men samtidigt är det ju dom sakerna som gjort mig till den jag är idag. Jag har använt skrivandet som en ventil och det är ofta skrivet när livet känts som pest... Kärleksbekymmer och annat som tyngt ens hjärta och axlar... Men å andra sidan är det väl då man behövt "skriva av sig", det är väl förklaringen till det. Vissa perioder är det skrivet ganska ofta, men i perioder har det gått månader mellan... Ibland skulle man önska att man då vetat det man vet idag, men å andra sidan hade det nog inte varit så kul att vara 16, 17, 20 eller 25 med en 34-årings erfarenheter... Då hade man inte gjort alla dom sakerna som faktiskt skapat den person jag är idag. Och det hade nog inte varit så roligt att vara "klok" heller! :)
Det viktiga som återkommer är betydelsen av att vara värd något, att sätta spår och ge livet en mening... Varför finns JAG och vad kan jag göra för skillnad? Tycker människor om mig och kan jag påverka situationerna? Många är frågorna och i många fall är osäkerheten stor... Det är jag glad över att slippa! Slippa söka den där identitetet på det sättet. Klart att man fortfarande söker och vill ge livet en mening, men nu kan man ändå med rätt stor säkerhet erkänna vem man är och vem man vill vara...
Det har i alla fall varit intressant läsning och jag kan som sagt fortfarande känna av känslorna av vissa saker... Känna ångesten över att inte veta eller lyckan över att faktiskt göra det! :) Ibland behöver man sådana här nostalgi trippar. Om inte annat så känns det som att tiderna inte förändrats nämnvärt... Det är ungefär samma saker som tonåringarna idag brottas med, men kanske på lite andra sätt... Vi hade inte Internet eller mobiltelefoner... Skulle vi göra varandra illa så var vi tvugna att möta den andra personen, eller i alla fall prata med den i telefon, eller skriva brev... SMS och MSN och andra sådana medier fanns inte... :) Teknikens för och nackdelar... :)
Jag ska nu försöka återvända till nuet....... :)
Kram! :)
