Möten i livet
Det är ju nästan som "april-väder" ute, trots att mars inte tagit slut ännu... Jag tittade precis ut å ser att det snöar! Nyss lyste ju solen... Har varit hos "min familj" å suttit ute å druckit kaffe... Skönt! Ska snart tillbaka dit för å mysa med alla 6 barnen medan mor å far är på kalas...
Igår var jag ute på after work me mina gamla jobbarkompisar... Ingen av oss jobbar kvar där vi alla träffades, så det är kul att vi fortfarande har lite kontakt emellanåt! Vissa mer än andra... Men det var oerhört trevligt att "prata ikapp" lite och höra hur alla har det! Ofta går det alldeles för länge mellan gångerna man ses, så när man väl gör det springer bara tiden iväg! :)
Det är ju valen vi gör i livet som också blir själva livet... :) En efter en blev vi anställda på stället, jag var nog först av oss... Och en efter en sökte vi oss bort... Alla hade vi våra skäl, men vi har i alla fall blivit vänner på vägen och med det i ryggsäcken känns det ju bra att man gjorde dom valen man gjorde! :) Har suttit å tänkt på att om man valt annorlunda, skulle man kanske ha gått miste om en massa vänner man har idag... Ibland kanske det är "ödet" som väljer åt oss... Vad vet jag?! Det kanske är så att i just den stunden behöver man träffa just den personen, som sen kommer att bli en vän... Vissa kommer för att stanna, andra passerar i ens liv för att man behöver lära sig nåt just då... Men alla är dom värda att få sig en tanke emellanåt! Är det nu vi ska säga tack så mycket för facebook?! Där kan man träffa på personer som man en gång känt... :) Och bara se var dom bor å lever nu för tiden...
När man träffar gamla arbetskamrater så där, så hamnar man ju ofta på ämnet om hur det var där man jobbade då... Och när vi alla sitter med facit i hand, så vet vi ju också vad som egentigen borde ha varit annorlunda... Att det sen kanske är svårt att genomföra vissa saker är ju en annan sak... Många gånger har jag tänkt att det var ju egentligen en "helvetes-situation" man jobbade i.... Att vara enhetschef i ett så kallat mellan-led... Man hade egentligen ingen aning om vem man kunde lita på, inte ens bland kollegorna, (ja, vissa visste man ju var man hade, men långtifrån alla). Man hade press på sig "uppifrån" att göra ett bra jobb, man hade press på sig "nedifrån" att stötta och hjälpa dem... Anhöriga å kunder skulle få sitt... Och sen alla andra runt i kring som också skulle göra sitt jobb och därmed pressade en, exempelvis ekonomer, handläggare... Och så skulle man följa alla lagar! Och bara för å göra det lite extra komplicerat så går ju inte lagarna ihop alla gånger! Hmmm kanske inte så konstigt att man hade konstant magkatarr å sov dåligt om nätterna?! :) Samtidigt var ju jobbet fantastiskt spännande och utvecklande, och jag har lärt mig massor under dom åren! Jag skulle inte vilja ha dom ogjorda och jag har inte sagt att jag aldrig mer kommer jobba som chef, men just nu är jag mycket nöjd över att jag valt att byta bana! :) Då, när man hade det som jobbigast, borde kanske någon ha ställt frågan "Hur tänkte du nu?" och också hjälpt en att besvara den, man hade behövt mer "handledning" och stöttning i de svåra frågorna som man ofta stod helt ensam i! Alla hade ju "häcken full", så vem skulle man belasta med mer problem??? Nåja, man är ju inte där nu och väljer jag att gå tillbaka, så har jag ju ännu mer erfarenheter än jag hade då! :)
Torsdag hade jag andra delen i kursen om "pedagogisk dokumentation"... Vi hade ju i läxa att göra en dokumentation som vi skulle ha med oss, sen blev vi uppdelade i två grupper och alla fick visa vad dom hade med sig. Sen skulle gruppen välja ut två, och jag blev en av dem! Så jag fick med mig massor av frågor å tankar som jag ska utveckla till nästa gång vi ses... Då ska vi jobba vidare med dokumentationerna vi påbörjat... Min lilla tjej som jag hade dokumenterat tyckte minsann att hon kunde följa med mig när jag skulle visa bilderna för "tanterna"... "Jag kan hjälpa dig!" säger hon bara! Urgulliga unge!!! Det är även hon som sa att hon var kär i mig! När jag frågade vad som menades när man är kär svarar hon: "Det är kärlek, som hjärtan så där när man tycker om varann!" Tror ni det värmde mitt hjärta?! Har jag sagt att jag har världens bästa jobb?! Så även om man vissa dagar känner att man inte har tålamod när man har 17 små barn som alla behöver sitt och man inte riktigt kan ge det, så kan man försöka tänka tillbaka till dom där underbara ögonblicken som gör jobbet så fantastiskt! :)
Nix, nu ska jag börja bege mig till "min familj" för att umgås med mina underbara barn!!! Det är ju en annan sak som gör livet så fantastiskt! :) att man har alla dessa barn (och även vuxna) runt omkring sig! Tack alla ni fantastiska människor i min omgivnng för att ni finns!!! (ingen nämnd å heller ingen glömd... Ni vet själva vilka ni är! :) )
Kram! :)
Igår var jag ute på after work me mina gamla jobbarkompisar... Ingen av oss jobbar kvar där vi alla träffades, så det är kul att vi fortfarande har lite kontakt emellanåt! Vissa mer än andra... Men det var oerhört trevligt att "prata ikapp" lite och höra hur alla har det! Ofta går det alldeles för länge mellan gångerna man ses, så när man väl gör det springer bara tiden iväg! :)
Det är ju valen vi gör i livet som också blir själva livet... :) En efter en blev vi anställda på stället, jag var nog först av oss... Och en efter en sökte vi oss bort... Alla hade vi våra skäl, men vi har i alla fall blivit vänner på vägen och med det i ryggsäcken känns det ju bra att man gjorde dom valen man gjorde! :) Har suttit å tänkt på att om man valt annorlunda, skulle man kanske ha gått miste om en massa vänner man har idag... Ibland kanske det är "ödet" som väljer åt oss... Vad vet jag?! Det kanske är så att i just den stunden behöver man träffa just den personen, som sen kommer att bli en vän... Vissa kommer för att stanna, andra passerar i ens liv för att man behöver lära sig nåt just då... Men alla är dom värda att få sig en tanke emellanåt! Är det nu vi ska säga tack så mycket för facebook?! Där kan man träffa på personer som man en gång känt... :) Och bara se var dom bor å lever nu för tiden...
När man träffar gamla arbetskamrater så där, så hamnar man ju ofta på ämnet om hur det var där man jobbade då... Och när vi alla sitter med facit i hand, så vet vi ju också vad som egentigen borde ha varit annorlunda... Att det sen kanske är svårt att genomföra vissa saker är ju en annan sak... Många gånger har jag tänkt att det var ju egentligen en "helvetes-situation" man jobbade i.... Att vara enhetschef i ett så kallat mellan-led... Man hade egentligen ingen aning om vem man kunde lita på, inte ens bland kollegorna, (ja, vissa visste man ju var man hade, men långtifrån alla). Man hade press på sig "uppifrån" att göra ett bra jobb, man hade press på sig "nedifrån" att stötta och hjälpa dem... Anhöriga å kunder skulle få sitt... Och sen alla andra runt i kring som också skulle göra sitt jobb och därmed pressade en, exempelvis ekonomer, handläggare... Och så skulle man följa alla lagar! Och bara för å göra det lite extra komplicerat så går ju inte lagarna ihop alla gånger! Hmmm kanske inte så konstigt att man hade konstant magkatarr å sov dåligt om nätterna?! :) Samtidigt var ju jobbet fantastiskt spännande och utvecklande, och jag har lärt mig massor under dom åren! Jag skulle inte vilja ha dom ogjorda och jag har inte sagt att jag aldrig mer kommer jobba som chef, men just nu är jag mycket nöjd över att jag valt att byta bana! :) Då, när man hade det som jobbigast, borde kanske någon ha ställt frågan "Hur tänkte du nu?" och också hjälpt en att besvara den, man hade behövt mer "handledning" och stöttning i de svåra frågorna som man ofta stod helt ensam i! Alla hade ju "häcken full", så vem skulle man belasta med mer problem??? Nåja, man är ju inte där nu och väljer jag att gå tillbaka, så har jag ju ännu mer erfarenheter än jag hade då! :)
Torsdag hade jag andra delen i kursen om "pedagogisk dokumentation"... Vi hade ju i läxa att göra en dokumentation som vi skulle ha med oss, sen blev vi uppdelade i två grupper och alla fick visa vad dom hade med sig. Sen skulle gruppen välja ut två, och jag blev en av dem! Så jag fick med mig massor av frågor å tankar som jag ska utveckla till nästa gång vi ses... Då ska vi jobba vidare med dokumentationerna vi påbörjat... Min lilla tjej som jag hade dokumenterat tyckte minsann att hon kunde följa med mig när jag skulle visa bilderna för "tanterna"... "Jag kan hjälpa dig!" säger hon bara! Urgulliga unge!!! Det är även hon som sa att hon var kär i mig! När jag frågade vad som menades när man är kär svarar hon: "Det är kärlek, som hjärtan så där när man tycker om varann!" Tror ni det värmde mitt hjärta?! Har jag sagt att jag har världens bästa jobb?! Så även om man vissa dagar känner att man inte har tålamod när man har 17 små barn som alla behöver sitt och man inte riktigt kan ge det, så kan man försöka tänka tillbaka till dom där underbara ögonblicken som gör jobbet så fantastiskt! :)
Nix, nu ska jag börja bege mig till "min familj" för att umgås med mina underbara barn!!! Det är ju en annan sak som gör livet så fantastiskt! :) att man har alla dessa barn (och även vuxna) runt omkring sig! Tack alla ni fantastiska människor i min omgivnng för att ni finns!!! (ingen nämnd å heller ingen glömd... Ni vet själva vilka ni är! :) )
Kram! :)
Kommentarer
Trackback
