ancibloggar

Konstigt vad man som människa vänjer sig fort... Från att för mindre än ett år sedan ha varit själv hemma och haft "mina" ljud till att sakna ljuden av människor... :) Efter att ha haft grabbarna hos oss i tre veckor, så har man fått in rutiner, man lyssnar efter dom när dom är ute och leker, man har som ett öra hos dom hela tiden. Och så åker dom till sin mamma och det blir TYST och TOMT. Men hoppsan nu är jag "bara vuxen"! ;) Nåja, första natten dom var borta så vaknade jag mitt i natten och var helt rädd för att vi skulle ha glömt att ta in dom! Jag steg upp och rusade in i deras rum, som såklart var tomt! Då vaknade jag till liv tror jag och insåg att barnen var hos sin mamma och vi hade inte alls glömt att ta in dom! ;) Jag har ju hört om dom som letar sina spädbarn på nätterna, men att leta två sexåringar... ;) Jaja, det var ju tur jag vaknade och insåg att det bara var en dröm! :)

Det är ett speciellt liv att leva som deltidsförälder... Man är tokaktiv med barnen och hittar på saker och ser till så dom äter och har rutiner och allt... Och så åker dom till den andra föräldern och så är man "bara vuxen". Nu ska man passa på att göra saker som vuxna och saker man kan göra för att barnen inte är hemma, gå på bio, gå ut och äta... Känna lugnet utan ansvar! Och så kommer dom hem igen... Om det känns speciellt som vuxen, hur ska det inte då vara för barnen att flytta mellan? Ha två rum, olika rutiner... Det är tur barn är så anpassningsbara!

 

Jag är i alla fall glad att jag har mina två grabbar som jag fick "på köpet"! :) Det var som L sa när någon sa att jag hade haft tur som fått två så fina killar... "Jo, Pappa blev kär i A och då fick hon oss också!" :) Sötungen! Så även om det innebär att man får anpassa sig, även om det innebär ett helt annat liv än när man är själv, eller bara två vuxna, så skulle jag inte alls vilja vara utan dom! Så det så!